ATT SLUTA AMMA

Det här med amning ändå. Det måste utan tvekan vara ett av de mest känsloladdade ämnen som existerar idag, skevt nog. Själv har jag verkligen aldrig förstått mig på hur människor kan ha en åsikt om en annan ammande kvinna. Varken det handlar lämplighetsgraden i hur avklätt hon ammar eller platsen hon ammar på, för att inte tala om hur länge hon väljer att amma sitt barn – för gud förbjude om hon väljer att avstå helt eller ger upp för fort, för att inte tala om hon ammar sitt barn ”orimligt” länge! Jag blir trött bara jag tänker på alla korkade fördömningar och pekpinnar om vad som är rätt, lagom och lämpligt. Precis som med allt annat tänker jag att var och en bör ges utrymme att på egen hand utforska vad som passar och känns bäst för en själv. Moderskapet är svårt nog som det är med alla befintliga prestationskrav, vi behöver inte hitta på nya!

Jag tänker kort och gott att amning måste få vara en ytterst individuell och respekterad del av moderskapet som ingen annan har med att göra, där mamman i fråga bör få ges en fullständigt personlig chans att upptäcka dess betydelse och fungerbarhet.

Själv har jag njutit av att kunna amma både Jonathan och Vivianna och känt en ödmjuk tacksamhet inför att jag aldrig har behövt kämpa. Jag har haft tur och för mig har det alltid känts bra, vilket är en ynnest då det har betytt mycket för mig. Både för vår relation men också för att jag tror att sammansättning av näringsämnen är oslagbar. Och personligen är jag övertygad om att mjölken faktiskt innehåller rejält med näringsämnen bra mycket längre än vad man gärna vill tro. Jonathan ammade jag fram till några månader innan Vivianna kom, då kändes det som om vi var färdiga och det var en härlig känsla fylld med tacksamhet. Precis som med honom så gick det lika bra från start att amma Vivianna, hon är nu 14 månader och för några månader sedan slutade jag nattamma för att få sova på nätterna, men fortsatte delamma morgon, dag och kväll. Men sömnen blev aldrig bättre och hon hade svårt att förstå att vi inte kunde amma natt när vi gjorde det andra tider på dygnet. Vilket har lett till att vi båda är små vrak dagtid och ett beslut om att sluta amma helt landade. Egentligen hade jag gärna forsatt amma för att jag tycker det är så mysigt och jag tror starkt på den betydelse det har för just oss, men här var jag tvungen att avväga vad som var viktigast. Och i detta fall väger förhoppningen om bättre sömn och därmed en piggare, gladare och mer tålamodig mamma över. Såklart fick jag hejarop från människor i min närhet, både de som stöttar mitt beslut för att det är det rätta för mig (heja er, ni har fattat grejen!). Men också de som hejar på för att det skulle finnas en viss lämplighet i hur länge man ska amma och drar resonemanget ”att amma fjorton månader är väl ändå onödigt länge” – till dessa brukar jag svara med att jag gärna hade ammat fjorton månader till om det hade känts bra. För jag tycker att amning ska vara ett heligt och respektfyllt val endast påverkat av mamman själv! Det är vackert och helt fantastiskt. Punkt. Ibland kan eller vill man inte av personlig anledning, lika fantastisk som mamma är man för det. Punkt. Och man ska för tusan få amma precis så länge som det känns bra för mamma och barn – utan någon annans synpunkter. Punkt.

Hur som helst så har vi då alltså slutat amma helt sedan i söndags. Vilket mottogs med ledsamhet och ilska från hennes håll. Och resulterade i två nätter utan någon som helst sömn. Vilket såklart inte är konstigt då hennes mest naturliga närhetsbehov blev inte bemött, istället har jag haft henne nära mig, pussat och kramat så fort hon har önskat. Och nu, inför fjärde natten så somnade hon lugnt och sov sig igenom en hel natt. EN HEL NATT! Detta har alltså inte hänt på fjorton månader. Och då skedde det väl egentligen bara några enstaka gånger då Jonathan precis lärde sig sova en hel natt innan hans lillasyster kom och tog vid. Förstår ni glädjen?! Förhoppningsvis håller det i sig!

Nu tar vi snart helg och jag sociala media- detoxar fram till måndag. Då ses vi igen! Stor kram!


Vår lilla Vivianna som nu känns så stor! Foton är tagna av världen bästa Deniese Thorvaldsson.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Scroll to Top